Albertina
text och musik: Evert Taube
Denna visa börjar med själva båtens födelse.
"Det byggdes ett skepp uti Norden,
Alberina så var det skeppets namn, pumpaläns"
Som texten förtäljer så är det ett väldigt tjusigt skepp, för det är nämligen målat i rött och gredelint. Kan ni se det framför er?
Detta vackra skepp sjösätts, men där går det inte så bra. Kanske var kaptenen för ivrig med att sega ut sitt vackra skepp, eller så hade de bara otur. Hur som helst:
"Den skutan har alla redan strandat,
hon har strandat mellan bränningar och skär, pumpaläns,
Hon är strandat må så vara, hon har strandat ingen fara,
hon har strandat mellan bränningar och skär, pumpaläns".
Rätt klantigt att bete sig så med en alldeles ny båt kan man tycka, men nu ska ni inte vara oroliga. Evert försäkrar oss ju att det är "ingen fara".
Trots detta så står det en flicka på stranden och gråter för lilla vännen sin. Huruvida hon gråter för att han ska segla sin väg eller för att det är pinsamt att han lyckats stranda på en gång förtäljer icke historien.
I vilket fall så är man rätt snabb med att bärga båten.
"Men nu så är Albertina bärgad,
hon är bärgad mellan bränningar och skär, pumpaläns,
hon är bärgad må så vara, hon är bärgad ingen fara,
hon är bärgad mellan bränningar och skär, pumpaläns."
Missförså mig rätt. Jag tycker väldigt mycket om den här sjömansvisan och den är ju en klassiker, men det måste vara en av de sämsta texterna någonsin!
Hon byggs, målas, strandar, bärgas och hela tiden är det "ingen fara". Bygger denna text på en sann historia månne? Någon som vet?
I vilket fall så är det en trallvänlig sång och den kanske inte behöver varken analyseras eller förklaras. Evert visste nog vad han skev om.
Må så vara.
