Veckans sjömansvisa #1

Sjömansvisor är svåra att motstå och visst vill man ge sig ut på de sju haven när de käcke sjömännen sjunger av hjärtans lust. Man ser dem framför sig; klamrandes sig fast vid masten under en svår storm, dansandes med mörkögda skönheter på Hawaii eller ståendes vid relingen med mössan käckt på svaj. Ja, man skulle nog varit där.
Under denna rubrik kommer vi att ta upp sjömansvisor som vi tycker är särdeles intressanta.

Denna veckas visa heter Jungman Jansson och är skriven av Dan Andersson.
Hela texten till denna visa finner du här.

Vanligt bland sjömansvisor är ju att även om de från början inte var skrivna av sjömän själva, så kunde de med tiden bli "adopterade" av sjömännen.
Dan Anderssons visa "Jungman Jansson" hör dit och det är en av mina egna personliga favoriter. Med sin fina, något sorgsna melodi så får den oss att på något vis förstå grubblerierna som kunde röra sig i en sjömans huvud.

Sången börjar med att Jungman Jansson ska mönstra på skeppet Constancia och segla iväg och uppmanas av sångaren att ta farväl av mor och sin käresta. "Constancia" hade faktiskt en verklig förebild. En blåmålad eka som låg i Väsman nedanför Brunnsvik med namnet målat direkt på stäven.

I andra versen sjunger han om en rädsla ,som många sjömän måste ha känt. Rädslan att deras käresta där hemma ska tröttna på att vänta och bedraga dem när de själva är så långt borta. Men sångaren uppmanar vår jungman att vara tapper.

"Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå! "

Man sjunger också om hur sjömän från Sverige kan hamna lite var som helst på sina seglatser på världens hav. Man kanske inte alls skulle återvända till Bohuslän, utan sluta sina dagar i Alabama, som Dan Andersson skrev.

"Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå."

(Det bör tilläggas att denna text faktiskt är censurerad, eller i alla fall ändrad innan den publicerades. I ursprungsverisionen så gick denna rad: "kanske äger du som gammal en negress i Alabama". På inrådan av goda vänner så ändrade Dan Andersson texten. Tur det.)

Men kanske skulle vår sjöman Jansson inte komma tillbaka till sin Stina av helt andra anledningar. Hajarna i Söderhavet satte gärna tänderna i en svensk sjöman och man kunde ju faktiskt inte vara säker på att återvända i ett stycke. Döden är ju, Enligt Dan Andersson "hårdhänt med hederlig" och det får man väl hålla med om.

Eller, skulle han glömma sin käresta och istället ta en sup och bli full i en hamn långt borta i ett exotiskt land? (Även denna text ändrades innan publiceringen. Istället för att Jansson glömde sin Stina för en sup i Yokohama så tyckte Dan Andersson att det var ett fnask som fick honom att svika sin Stina. Klokt nog så ändrade han texten.)
Det var många prövningar som kunde få en sjöman att aldrig segla in i sin hemmahamn. Sådant kan hända fastän man inte menar det.
Som Dan Andersson avslutar sången:

"Det är slarvigt men mänskligt, så sjung hej å hå."